linnzeena

I onsdags åkte jag till Växjö.
Det var både mysigt/ sorgligt.

Kom fram till stationen strax innan 16,
Då bar det direkt hem till min underbara familj där det blev mys för fulla muggar, även min kära granne Weimar fick sig en bamsekram.

På kvällen blev det lite vin och lite "grillat" men självklart med våran tur så började det ju regna så fort vi tänkte tanken.

På torsdagen var den fruktade dagen kommen , då vi var tvungna att ta farväl av Ola&Lasse.
Emil hämtade upp mig strax innan 10, vi åkte bort till blomsterlandet och köpte två röda rosor var.
Sen tuffade vi bort mot Ljuder.
Vi hittade till Lessebo på egen hand , sen stod Denny så troget och mötte oss vid ett industri område för att sen leda oss bort till kyrkan.

Där möttes vi av många av mina gamla vänner,min gamla pojkvän Niklas och hans familj, Hans mamma Laila gav mig en bamsekram så fort hon fick syn på mig, hennes blick sa allt. jättekul att se dom igen efter så lång tid, dock var det av helt fel anledning.

Vi gick in i kyrkan, och det första jag möttes av var Bilden på Ola och alla de vackra blommorna som omgav hans och Lasses kistor.
Då blev allt verklighet..

Olas storebror Jon sjöng första låten; Himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad.
Trodde flera gånger att hans röst skulle ge vika.
Men han framförde låten t.om bättre än originalet.
Så oerhört vackert, och framför allt både stort, och starkt av honom!
All eloge till dig Jon!

Prästen hade lite tal mellan sångerna och bönerna.
En mening satte sig direkt i hjärtat på mig;
"Ha det bra, vi ses igen"
Ju mer prästen pratade om att ta farväl, så började gästerna fälla tårar en efter en.
Till slut gick det inte att hejda.

Det var dags att gå fram till kistorna, och ta det slutliga avskedet.
Den närmsta familjen var först, och det var nog att se deras farväl som smärtade mest.

Denna sköra lilla Ninnie, som var tvungen att ta farväl av sin älskade pojkvän , de som precis köpt hus och hade deras gemensamma framtid redan planerad och framför sig.
Sen var det Ing-Marie och Jon.
Alla mina tankar till er!

Det var dags för oss övriga att gå fram, till slut var det min och mina vänners tur .
Min puls gick i 1000, var osäker på om mina ben verkligen kunde bära mig, så var tvungen att stötta mig på Denny, som gick framför mig, Och Emil som gick bakom.

Jag ville inte, jag var rädd, men kände att jag var tvungen .
Hans kista var oerhört vacker, vit, med gammaldags dekorationer på.
Och på kistan bland alla de fina blommorna så stog det en liten lastbil som hans arbetskamrater hade ställt dit.
Han älskade verkligen sitt jobb, och gjorde allt för att allting skulle bli rätt.

När jag kom fram till framsidan och kistan och såg att det verkligen stod hans namn i graveringen, så stod det klart för mig.
Och det kändes som om någon var påväg att slita hjärtat ur mig.
Jag lade en hand på kistan och viskade; Jag älskar dig, Vi ses snart igen.

Det smärtade något oerhört , men jag var tvungen att gå vidare , så jag gick fram till Lasses kista ,
Lade även min hand på hans, som var gjord i trä, precis som en skogsjobbare vill ha det.
Jag viskade varsamt; Oroa dig inte, de kommer att klara sig,

på vägen tillbaka till våra platser funderade jag på att krama om Ninnie och Ing-Marie, men kände att jag inte skulle klara av det.

Därefter blev det ytterliggare en sång innan det var dags för oss att gå ut från kyrkan med ljudet av klockorna ovanför våra huvuden.

Väl utanför kyrkan var det dags att krama om de närmast sörjande.
Lilla sköra vackra Ninnie..
Det smärtade så oerhört.
Och sedan Jon och Ing-Marie.
Det var något av det jobbigaste, man kände deras smärta utstråla från deras egna hjärtan , in till mitt.


Att behöva förlora och behöva ta farväl sin man/son, far/lillebror,, svärfar/pojkvän på samma dag, som dog på en och samma timme är för mig helt ofattbart , och helt overkligt..
Ing-Marie denna arma kvinna, är en av de starkaste jag träffat.
Jag personligen hade aldrig klarat av gå igenom en sådan sak.


Lasse blev stucken av en jordgeting, och antingen var han väldigt allergisk eller så var getingen oerhört giftig.
Giftet gick inte att hejda , så hans hjärta gav upp.

Ola fick reda på att hans pappa var jättesjuk och skulle köra till sjukhuset.
I hans frustration hoppar han in i bilen och gasar på, glömmer ta på sig bältet.
Kör för nära diket och voltar.
De hittade honom utanför bilen..
Försent.
När detta hände var klockan nästa halv elva.

Pappan dog på sjukhuset en knapp timma efter.


Vi alla älskar och saknar er.
Och vi alla komma stötta och finnas för varandra tills vi äntligen ses igen.
"Ha det bra, vi ses igen"

Ni fick en vacker och minnesvärd avslutning.
Många människor som älskar er, alla vackra för eran skull.
Och vädret var underbart.
Må ni vila i frid
<3