Funderingar
Det är något som tynger mitt hjärta något enormt. Och jag vet inte hur jag ska tackla det, men jag måste, för min egen skull, komma på ett sätt.
Hur ska man göra, när man tycker om någon otroligt mycket, och man vet att det aldrig kommer finnas en gemensam framtid? Hur ska man släppa taget, när hjärtat bara skriker efter mer?
Jag , ärligt talat, vet inte hur jag ska göra. Allt känns hopplöst , och det suger ärligt talat musten ur mig. Jag vill förstå varför ingen framtid finns, men får ingen förklaring. (Folk verkar fortfarande tro att jag kan läsa tankar)
Av någon konstig anledning känns det som om jag bara är en tillflyktsort, något man kan hämta energi och syre ifrån, för att sedan klara av resten av dagen, vilket självklart är smickrande, men jag behöver mer än det.
Jag behöver någon jag faktiskt kan ringa till när jag vill utan att behöva vara rädd för att avslöja något. Jag vill kunna ringa när jag är ledsen och söka stöd, utan att skapa en massa problem. Jag personligen tycker att jag förtjänar det. Men kanske har jag fel?
Är det rättvist att behöva backa från någon som faktiskt är ens räddare?
När jag kom till jobbet reagerade min kollega över att jag verkade lycklig...
Det har sina anledningar att jag är det just vid vissa tillfällen.
Men tyvärr vara det nog inte länge till..
Sålänge vi båda andas.
